Hljómalind

När ska det egentligen nå sitt slut? Eller når någon slutet innan det andra nått sitt? Läsa mellan raderna eller inte, det kanske är bäst att använda koder. Den som förstår vet, den som inte förstår kanske inte heller bör varken förstå eller veta. Eller vad vet jag, fler kanske anar. Det är nog lätt att tolka röster. Har man inga ansiktsuttryck att gå på så får man väl ta till hörseln.  "Den där har en bra dag", "den där har en svinig dag", "den där har prestationsångest", "den där stressar till och från dagis".

Kanske förstår inte heller en insatt, och då blir det nog istället bara ord som jag själv skriver för min egen skull. Vad nu det ska göra för nytta. Fyfan, om jag ändå kunde göra någon nytta.  

Om det gick att samla alla känslor, tankar, uttryck, ilska, funderingar, förvirringen och rädslan i en pärm, skulle det bli en sån där "700 sidors pocket som tar en evighet att läsa, men den läses ut på en vecka för den slutade aldrig förvåna"- bok. Men det är nog inte mitt verk att skriva, det är någon annans. Någon äldres. Men hon skulle nog aldrig orka...undra om hon orkar i sin hemliga bok. Den som bara hon läser. Som bara hon skriver. Varje dag.

 Att man kan känna så mycket, trots att från dag till dag inte kunna separera känslorna och fokusera på just en. Det borde finnas ett pris för det. En fin pokal som får stå på hyllan och samla damm. Och när man en gång vart 5e år slänger en blick på den, så kan man påminnas om att känslorna blev så pass många, okontrollerbara och ihop trasslade att man faktiskt vann en ppkal. Å vad en sån buckla skulle vara konstigt.

Och alla dessa tankar. Tankar som tänkt så mycket att det blir totalt jävla förvirrande tillslut. Kanske påverkar tankarna känslorna. Eller så kanske tankarna försöker förstå känslorna. Eller så bestämmer sig känslorna för att ge fan i tankarna och köra sitt eget race, vilket resulterar i ångest och skuldkänslor. 

Ilskan och rädslan går bredvid varandra. Som Scarlett och Rhett. Frågan är vilket som är värst. Ilskan är lika stor som Scarlett är bortskämd, egensinnad och neurotisk. Trots att det döljs bakom stora ord som "det får jag tänka på i morgon". Spelar det någon roll? Att gå och lägga sig varje kväll med vetskapen om att jag i morgon ska tänka på samma saker som får mig förbannad, som jag ägnat flera timmar denna dagen åt? Om jag ändå kunde vara en Rhett Butler. Som tar tag i sakerna...om det ändå hade handlat om att jag höll på att förlora och jag kämpade. Det är lite svårare att kämpa för en annan som just nu verkar vara en tredje person, en mix mellan en vilsen Scarlett som bestämmer sig, och Rhett som faktiskt gör handling. 

Jag vet inte ens längre om det är rätt att vara besviken. Det kan man nog aldrig vara i min sits. Frågan är kanske snarare om man får vara besviken där jag/vi sitter. Vi kanske inte har den rätten? Hur som helst vet jag att jag har försökt, ni har försökt och vi har försökt. Men det hjälper inte. Det verkar nästan som att det slår mer tillbaka...tyvärr inte på alla, utan på en. Fan...där kom ilskan igen. I natt drömde jag om det. Att det gick för långt, så långt som jag önskar att det ska gå för att det för en gångs skull ska ta slut på riktigt. Så vi får börja leva våra liv igen. Jag avskyr det här året.  Om vi ändå kunde hoppat över det senaste.  Men till vad hade det lett då?

Jag vet att det är svårt för dig att förstå alla bitarna, men som sagt. Den som vet, förstår. Jag kom på nu att det egentligen kanske bara finns en som förstår mina ord fullt ut. Och jag vet att du kommer läsa kära syster.

Undra hur det hade sett ut om inte Adde funnits med, mitt i allt kaos. All soppa. Allt omkullvälta, sorgsna, ilska, stinkande kaos. Jag älskar dig för det.



Kommentarer
Postat av: syster

Jag läste och jag förstår....Älskar dig!! Åh, Adde älskar dig. ÖVER ALLT ANNAT! Har inte tänkt på det förut.... tänk om varken Adde eller Jonas funnits där, var hade vi varit då!?? Vågar inte tänka på det....

puss o kram

2011-03-06 @ 09:03:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0